copyleft 2012–2020Spännande levnadsöde — men en platt berättelse
Ingen av Limonovs böcker finns översatta till svenska, så får ni hålla till godo med Carrères roman om honom — även om den mest blir en platt sammanfattning av Limonovs samlade verk, skriver Per Leander.
Första gången jag kom i kontakt med Eduard Limonov var när jag pluggade på Moskvas universitet 2008, och han skrev krönikor i den engelskspråkiga nöjestidningen The Exile. Dessutom syntes hans unga «nationalbolsjeviker» ofta på stan, en grupp färgsprakande punkaraktivister som med en blandning av sovjetisk och nazitysk estetik vid den här tiden utgjorde den enda oppositionsrörelsen mot Putin. Till en början avfärdade jag dem felaktigt som fascister, men journalisten Anna Politkovskaja beskrev Limonovs nationalbolsjeviker som «den ryska demokratins enda hopp».
Men nu började vi bakifrån. Den franske författaren Emmanuel Carrère har skrivit en roman om den ryske författaren Eduard Limonov, eller Savenko som han egentligen heter i efternamn. Han föds 1943 och växer upp som småkriminell tonåring i efterkrigstidens Charkov. Han flyttar till Moskva, där han som regimkritisk poet tar sig artistnamnet Limonov och rör sig i dissidentkretsar. Det är sovjetiskt 70-tal, och Brezjnevs stalinistiska kulturreaktion får ironiskt nog med sig den friheten att en handfull dissidenter ges möjlighet att emigrera: Solzjenitsyn, Brodsky och Limonov.
Limonov hade drömt om New York, men de böcker som han inte fick publicera i Sovjet på grund av censuren, kan han inte heller få publicerade i Amerika på grund av att marknaden inte är intresserad. Detta liv som fattig rysk emigrant i New York blev material till hans kontroversiella debutbok Det är jag, Editjka, som fick stor uppmärksamhet, inte minst för en detaljerad skildring av hur Limonov har sex med en hemlös svart man i en park. Boken var också kontroversiell eftersom denne sovjetiske dissident, till skillnad från kollegor som Solzjenitsyn och Brodsky, inte skrev antisovjetiskt, utan istället var mycket kritisk till sitt nya hemland USA och dess kapitalism.
Det betyder dock inte att Limonov stödjer regimen hemma i Sovjet. Han ligger i gräset i Central Park och läser Che Guevaras Gerillakrigföring och Trotskijs Ryska revolutionens historia och drömmer om att grunda ett eget parti och leda en ny revolution i Ryssland. Den unge Limonov kan då inte veta att han 30 år senare faktiskt ska återvända efter Sovjets fall och göra just detta. Han vet inte heller att han ska bli skottskadad vid striden om Vita huset i Moskva 1993, och att han ska delta som frivillig soldat på serbernas sida i inbördeskrigets Jugoslavien. Han vet inte heller att Rysslands framtida president Putin ska fängsla honom efter att han åkt fast med att smuggla vapen från Kazakstan till sin planerade revolution.
Oavsett vad man tycker om Limonov — politiskt är han på många sätt skrämmande — så har han levt ett spännande liv, som han skildrat i flera självbiografiska böcker av hög skönlitterär kvalitet. Emmanuel Carrères bok blir dock inte mycket mer än en platt sammanfattning av Limonovs samlade verk. Men eftersom inga av Limonovs böcker finns översatta till svenska, så får ni hålla till godo med Carrères roman.
«ETC», 22.03.2014
